Inser att allt jag fortfarande hoppas på kommer aldrig bli detsamma igen. Och det gör så jävla ont.
Kan lyssna på sån här musik i all evighet. Musik som berör och som får en att gräva ner sig i texter och toner. Det blir vackert i sin nakenhet.
Hur fan ska man hinna nå upp till alla krav och alla egna förväntningar på livet när man inte vet vad målet är? Vart kommer säkerheten när man känner sig lite vilse? Jag vet vad jag vill men inte hur jag ska få det. Nu skriver jag bara det som kommer upp i huvudet. För jag orkar inte tänka mer. Jag måste bara få skriva av mig, något jag gjorde ganska ofta förr.
Vad har hänt med det? När försvann tiden till mitt skrivande, är det bara i sånna här stunder, på sommarlovet som jag ska få tid till att vila ut och rensa hjärnan från gamla tankar. När försvann barndomen och tiden och valen? Valen att få göra vad man känner för i stunden, utan att det påverkar allt annat. Tiden till vännerna och till sig själv. Vart försvann barndomen när man alltid kunde krypa tillbaka, gömma sig i stunden, bli tröstad och omhändertagen av sina föräldrar?
Nu står jag på egna ben, mina val, min tid, allt hänger på mig. Men med ansvar kommer också frihet.
Fan vad skönt det var att skriva igen.
Pallar inte vara så här, ge mig något att ta tag i NU. Ser inga möjligheter längre, fortsätter bara älta gamla problem. Har aldrig kännt såhär förut, vart ska man börja när man inte har något?
Together we breaking the wall. We are 2 steps from freedom.
Together we making hearts beat. We turn darkness to light.
Vad ska man känna när man inte vet? Hur ska man vara? Har så mycket längtan i kroppen, men utan mål känns det som tiden bara spolas förbi. Jag får inga upp och ner gångar, jag är ständigt på samma plan. Jag vill känna, jag vill falla för att få vara på toppen. Jag vill längta efter NÅGON.
Siffran på min ålder ändras imorgon
