Hur fan ska man hinna nå upp till alla krav och alla egna förväntningar på livet när man inte vet vad målet är? Vart kommer säkerheten när man känner sig lite vilse? Jag vet vad jag vill men inte hur jag ska få det. Nu skriver jag bara det som kommer upp i huvudet. För jag orkar inte tänka mer. Jag måste bara få skriva av mig, något jag gjorde ganska ofta förr.

Vad har hänt med det? När försvann tiden till mitt skrivande, är det bara i sånna här stunder, på sommarlovet som jag ska få tid till att vila ut och rensa hjärnan från gamla tankar. När försvann barndomen och tiden och valen? Valen att få göra vad man känner för i stunden, utan att det påverkar allt annat. Tiden till vännerna och till sig själv. Vart försvann barndomen när man alltid kunde krypa tillbaka, gömma sig i stunden, bli tröstad och omhändertagen av sina föräldrar? 

Nu står jag på egna ben, mina val, min tid, allt hänger på mig. Men med ansvar kommer också frihet.

Fan vad skönt det var att skriva igen.