Här är en text jag skrev i onsdag. Många av mina kompisar läste den och tyckte den var jättebra och jag lovade att lägga upp den på bloggen. Så här har ni den. Kommentera och säg vad ni tycker!!!

Kärlek. Förbaskade underbara kärlek. Kärleken som vi hatar och älskar. Som vi inte klarar oss utan, men vill.

Han låg i solen. Hans hy skimrade som kristaller och hans mörka hår flög lätt i vinden. Han tittade på mig. Och log. Det var obeskrivligt. Det var kärlek.

Så hade det börjat. Kärleken. Min kärlek. Hans kärlek. Vår kärlek. Jag trodde aldrig att han skulle bli min. Jag trodde att jag skulle få vara kär på avstånd hela mitt liv. Men jag hade fel. Det var min tur att bli den lycklige. Den kära. Kär var ett stort ord. Jag föredrog att säga "gilla" eller "förälskad". Men det räckte inte. Inte för honom. Det var ingen fånig förälskelse eller att jag gillade honom mer än en vän. Det var mycket mer än så. Jag var kär. På riktigt.

Åter igen denna kärlek. Kärlek, kärlek, kärlek. En lek med karlar, en dans på rosor, en puss på kinden, en kniv i hjärtat. Det var inte först jag träffade honom då jag insåg vad kärlek innebar. Det var inte bara kyssar, kramar eller mys. Det handlade om att ge sitt hjärta till personen man älskar. Ta risken att bli överkörd, förlorad, krossad. Vi vet det inom oss. Att så kan det bli. Att vi tar risken att få ett krossat hjärta tillbaka. Men ändå gör vi det. Vi säger "inget att förlora" och så gör vi det. Vi blir kära och låter känslorna styra oss.

Kärlek handlar om att allting ska ha en mening. Att allt man gör ska betyda någonting. Det ska betyda kärlek. Att man älskar varandra. Om du hoppar så hoppar jag.