Va jag älskar att leva när livet är lätt. Jag önskar att det va det lite oftare. Just nu vet jag inte riktigt vem jag är. Eller vilka vänner jag har. Kan någon berätta det för mig? Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Men det är väl normalt? Jag känner att jag lever typ en dag efter i tiden och kan aldrig leva riktigt i nuet. Jag tänker bara på vad som hände igår och vad som kommer hända imorgon. Folk kanske beskriver mig som en viss person men det fastnar aldrig. Orden rinner ut som sanden och sen blir jag osäker på vem jag är igen. Det är bara när jag är med mina vänner som jag kan veta vem jag är. Riktiga vänner alltså. Men hur ska man kunna veta vem man är när man är med sina vänner om man inte vet vilka som är ens vänner? Gud va jag krånglar till allt.. Men kan inte bara någon förklara vem jag är?

Kommentarer från er söta läsare.

För mig är du den där lite udda, roliga och alltid glada Tasha. Jag minns i femman. Du klädde dig i precis vad du ville, hade alltid en massa färglada kläder. Minns att du alltid hade dina färglada croks eller eller din blåa mössa eller din lila stjärnsjal. Minns hur du sminkade dig, mascara ibland. Och ibland kajal, men då blev killarna nästan lite rädda. Jag minns vår barnsliga lilla lek med Nils. Minns du? Vad livet var lätt då. Men människor förändras. Du och jag, allihopa förändras. Men det spelar ingen roll hur du sminkar dig och klär dig, för innerst inne är du den där gamla vanliga Tasha. Den jag älskar mest. Men det blir allt svårare att hitta den. Ibland får jag till och med anstränga mig lite för att nå den. Men den finns där. Det vet jag. Därför är jag aldrig rädd. Rädd att förlora min Tasha.



Men samtidigt är jag glad. Du har växt Natasja. Växt som enskild idivid och människa. Jag ser en större säkerhet i dina ögon. Det glädjer mig. Men samtidigt ser jag en viss oro. Men bara lite, och det är bara ibland. Men du har blivit säkrare i dig själv, du liksom strålar. Och jag är glad för en till sak också. Du har fått upp ögonen för verkligheten. Förut såg du allt från den ljusa sidan. Och det är bra, väldigt bra. Men du har liksom mognat, och kan ta del av det mörka på ett annat sätt.



Men Tasha, jag älskar dig, jätte, jätte mycket. Även om vi inte ses varje dag, det kan gå veckor utan att vi ses så finns du liksom alltid där. Du betyder oerhört mycket för mig, jag vill att du ska veta det.



Så nu vet du vilken Tasha det är jag känner. Älskar dig. Min fina Tasha. Kramar Eva

Sv; Åh, Tasha! Nu värker det i mig! Måste träffa dig, åh, åh, åh... Saknar ditt tasha-te i dina gröna fina koppar och rostade mackor och brysselkex... Haha.



Jag ska fråga mamma om det funkar. Vi kanske ska på middag hos några vänner, men det är inte säkert :) Vore så mysigt! Men kan inte vi ses imorn? Då ska jag ändå fota klassen, så då har jag ju kameran med mig. Och jag saknar dig SÅÅ! Och då kanske vi kan bada i minneberg? :D Puss på dig!



Ps. Jag föröskte ringa dig idag, men min mobil dampar lite, haha! Men vi hörs via bloggen eller FB. Kram!