Perrong-story

Här är en text som jag skrev för några dagar sen. Historien bara ploppade upp i huvudet och så skrev jag ner den! Hoppas ni gillar den<3

Mystisk, tyst och stilla. Lång kappa, brun hatt. Håller han en cigarr i handen? Han har knappast rört den i så fall. Han har svarta blanka skor med klack och liknar ett par cowboyskor. Ansiktet kan jag inte se. Det ända som syns är en liten bit av hans mun, men resten täcker hatten. Jag skulle bara vilja dra av hatten och se vad som fanns under hans mystiska förklädnad. Kunna se hans förvånade ögon spärras upp. Tänk om han skulle slå ihjäl mig! Tänk om han är död, och ligger där under hatten i väntan av att någon skulle upptäcka honom. Men även om han är en fullgubbe, spion eller en ledsen man så kan jag inte rycka av honom hatten. Det skulle vara emot allting. Jag kan inte heller bli av med min nyfikenhet. Frusen och genomvåt sitter jag på en öde perrong i den mörka höstnatten och kikar på en helt främmande man. Rätt idiotisk ändå. Himlen är klarblå och det stora regnmolnen har precis dragigt sig undan. När jag tittar upp mot skyn kan jag se några vackra stjärnor ligga där och titta ner på mig. Med mina händer under rumpan huttrar jag av kyla, att jag alltid ska glömma vantar. Det tjutande ljudet av tunnelbanan kommer långsamt närmare och närmare. Det låter högre än förut. Och ljuset, blinkande. Det bländar mina ögon. När jag kikar bort mot bänken där mannen satt, ser jag han inte. Mina ögon stutsar ivrigt omkring. Han kan inte försvunnit så fort! Jag ställer mig upp och letar med ögonen. Det har han inte, för rakt framför perrongkanten står han. Jag ser hans ansikte. Det är blekt och skrynkligt. Ögonen är röda av tårar och stora påsar under ögonen säger mig att han inte sovit på en lång tid. Han tittar på mig och sedan vänder sig om. Han tittar ner på den blöta rälsen. Innan mina ögon hinner blinka förstår jag varför tunnelbanans ljud låter så högt och ljusen blickar. De bromsar. Men hinner inte. Mannen som stod där på perrongen, mannen som jag kikade på i timmar och undrade vad han väntade på. Mannen som höll i en cigarr och slängde den på spåret… Och hoppade själv. Han var borta. Mosad. Krossad. Överkörd. En hög av kläder. Blod. Långsamt gick jag därifrån, fylld av tankar och dåligt samvete. Jag undrade, varför ”fasiken” drog jag inte av honom hatten? 


2009-10-17 | 20:20:21 | | 0 Kommentarer


Kommentarer från er söta läsare.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback